Har nu varit på mitt första samtal med psykologen. 
Många tårar blev det, men det kändes som ett bra samtal och han kom med nya synvinklar på saker & ting. 
Det viktigaste av allt är ju att äntligen tar tag i bearbetar den sorg jag burit inom sen jag fick min hjärnblödning för 3 år sen. 
Det är dax att inse att hur mycket jag än försöker och kämpar är jag inte samma person som jag var innan.

 Jag måste acceptera att jag inte orkar/klarar av sånt som jag gjorde innan jag blev sjuk, slutat sätta upp en mask. 

Nu då jag kommit hem och landat lite allt som sagts, druckit en mugg kaffe känner jag hur trött jag är i huvudet så resten av dagen kommer det ske många knop.










Gårdagen tog på rejält måste jag erkänna, detta trots att dom bokade om tiden på Previa & att jag inte fixade att fara på jobbet.. 
 Efter första timmen på föreläsningen var jag helt slut i huvudet men klart som f**n så kämpade jag mig igen de återstående timmar oxå.. När det väl var över var jag helt slut på nu inte bara i huvudet utan även i kroppen. Gick för att vänta på att bli upplockad av Peter på darrade ben & hjärtklappning deluxe, fick vänta en liten stund och under den tien fick jag någorlunda ordning på hjärtklappningen. 

Vi for och köpte en korv men den fick jag inte i mig så då tog Peter beslutet att jag skulle skippa jobbet och körde hem. Efter jag ringt jobbet så dom visste att jag inte skulle komma stöp jag i säng och somnade på en gång. 
 Då jag vaknade kändes det lite bättre och Peter for en sväng på Coop, med sig hem hade han en väldigt fin bukett till mig ❤


I dag känns det som jag har potatismos i huvudet, men trots det tog jag mig upp till svärmor för att hjälpa henne torka fönstrena. Efter en stund samvaro med henne gick jag hem till soffan och där har jag legat sen, men ibland behövs såna dagar och jag måste ju verkligen bli bättre att lyssna på kroppen. 
Nu hoppas jag att dagens vila ska göra lite underverk så jag mår bättre i morgon. 
Har blivit väldig dålig på att göra inlägg här.. Kan väl till viss del bero på att jag vardagen lunkar på i sitt hjul och att jag inte finner någon ro till att sätta mig och skriva. För även om jag har tiden så finns inte den där rätta känslan.. 😕

Men nu tyckte jag att det var dax för ett livstecken igen. 😊

Så vad händer då.. inte så mycket faktiskt. Är sjukskriven på 50% så jag jobbar 25% till slutet på den här månaden då jag ska öka upp till 50%. Ska även i morgon påbörja min samtalsterapi/stresshantering hos Previa som jag fått via jobbet. Detta för att jag inte har bearbetat varit sig allt det här med hjärnblödningen eller det faktum att jag fått epilepsi. 

 Jag har bara stuvat undan alla känslor och besvikelser och kört på som vanligt. Vilket inte är en bra strategi i längden, så nu är det dax att ta tag i allt som jag gömt undan. Kommer bli jobbigt och jag är säker på att det kommer bli många tårar men  ska jag kunna gå finns inget val. 


Vad mer då?

 Jag väntar fortfarande på att få ett datum & tid för möte med personalavd, för då det kommer bli ändringar på jobbet med ny boende och nytt schema kan  jag inte vara kvar. 
Vad det blir har jag ingen aning om då om men jag är öppen för alla förslag bara det inte är för stressigt och för mycket ljud då det är något jag inte klarar av längre. 

Ja det är väl på det stora hela det som tar upp det mesta av mina tankar för tillfället.  Som tur är så har jag ju min fina Sandra som får mig att tänka positivt då jag tycker allt är piss och ser allt i svart. 

Nä nu är det dax att påbörja middagen, har tänkt försöka mig på att göra kålpudding i dag 😊