Har under sommaren inte mått så bra, en blandning av panikångpanikångest och att jag inte klarat av den värme som vi haft har gjort att jag bara varit hemma. Har inte orkat höra av mig till nån varken familj eller vänner. 

Resultatet av det är att ingen hört av sig till mig heller,  familjen har så klart hört av sig. 

Några vänner har hört av sig, sagt att dom skulle komma förbi/höra av sig. Men av det blev inget alls. 

En trist känsla, att vänskapen bara ska finnas bara för att jag ringer och kollar läget och ser till att vi ska träffas. 

Men nu känns det som jag är klar. Varför ska det ligga på mig? Så nu får det vara. Jag vet att jag varit "tråkig" i sommar, men det hade varit roligt att veta att de som jag trodde var mina vänner brydde sig om mig. 



Nu orkar jag inte försöka hålla en vänskap som tydligen inte var önsiksidig utan jag får helt enkelt lägga min energi på mig själv & dom som älskar mig för den jag är nu efter hjärnblödningen och med epilepsi.

Kommentera

Publiceras ej