Känslan av att vara beroende av andra för att kunna göra så enkla saker som att sopsortera är en känsla jag trodde jag skulle slippa känna den där dagen då jag lyckades med tanke körkortet...
Tyvärr så ville ödet annat & här sitter jag nu med en bil på infarten (som är min) och ett körkort med samma känsla.
Den där känslan av att inte kunna göra nåt annat än att vänta på hjälp.
Maktlöshet, irritation och en konstig känsla av hjälplöshet.
Att inte kunna planera och att då hjälpen kommer visa tacksamhet samtidigt som irritationen puttrar inombords då jag inte kunnat göra något annat då jag inte vet då hjälpen kommer..

Ibland förbannar jag allt som hänt samtidigt som alla säger att jag ska vara tacksam då det kunnat vara värre än det är.