Känslan av att vara beroende av andra för att kunna göra så enkla saker som att sopsortera är en känsla jag trodde jag skulle slippa känna den där dagen då jag lyckades med tanke körkortet...
Tyvärr så ville ödet annat & här sitter jag nu med en bil på infarten (som är min) och ett körkort med samma känsla.
Den där känslan av att inte kunna göra nåt annat än att vänta på hjälp.
Maktlöshet, irritation och en konstig känsla av hjälplöshet.
Att inte kunna planera och att då hjälpen kommer visa tacksamhet samtidigt som irritationen puttrar inombords då jag inte kunnat göra något annat då jag inte vet då hjälpen kommer..

Ibland förbannar jag allt som hänt samtidigt som alla säger att jag ska vara tacksam då det kunnat vara värre än det är.

2 kommentarer

åsa i åsele

29 Aug 2016 16:31

Var tacksam med måtta ;-) Absolut glad att Du överlevde och blev så bra som Du faktiskt är - det hade ju kunnat gå mycket illa.

Men jag förstår, begriper Din känsla,
Du som klarat Dig själv,
kunnat hjälpa andra är nu beroende av att någon ska hjälpa Dig, att acceptera situationen är inte lätt.

Jag hoppas verkligen Du får tillbaka körkortet vid nästa koll av ögon.

Jag vet ju hur frustrerade far & mor är då de nu är beroende av mig för att utföra vissa saker som de vanligtvis hade klarat själva utan min medverkan.

kram

åsa i åsele

31 Aug 2016 11:27

Jag måste kommentera åter igen ;-)
Vet Du vad jag ogillar, jo förutom att be om hjälp å behöva vänta till dess nån kan hjälpa så då när hjälpen kommer så försvinner mitt projekt, mina planer å det görs på någon annans vis, hur jag vill spelar ingen roll liksom.

Kommentera

Publiceras ej