Det är så det känns just nu, jag går runt i ett ingemansland i väntan på att det ska hända något. Andledningen till detta är att jag inte har möte med AF fören den 20/3 och innan dess så händer det inte så mycket.
Visst så fixar och donar jag här hemma och det har faktiskt inte ens gått en vecka sen jag blev ofrivilligt arbetslös. Men tiden går väldigt långsamt då jag går här hemma själv, visst har jag fint sällskap av djuren men dom är inte så pratsamma av sig. Sen är har jag även en liten rädsla över att jag nu ska börja isolera mig igen. Jag har ju jobbat en hel del på just den delen, att inte låta rädslan vinna. Rädslan över vad vet jag inte riktigt men en del är att trots att det är länge sen jag fick ett anfall så finns den rädslan den är ändå, rädslan över att få ett anfall ute bland folk. Har varit några svängar på affären men det är ju inte så att jag behöver handla varje dag, sen blir ju det rätt dyrt i längden med.
Vet inte hur det kan vara så att just rädslan för att få ett anfall fortfarande finns så nära. Jag har haft tre samtal med psykolog om dels allt som hänt mig de sista åren med hjärnblödningen, epilepsin och att jag inte får köra bil längre men även om just den rädsla jag går och bär på. Nu tyckte jag tyvärr att det inte gav mig alltför mycket då just den här psykologen nog inte var så inläst om epilepsin då han tyckte att jag skulle lämna min vid behovsmedicin hemma för att inte påminna mig själv om att jag är har en sjukdom. Nu är det ju bara så att om jag inte har den medicien med mig och jag skulle få en kramp som inte slutar av sig själv kan jag faktiskt dö då jag under dessa anfall slutar att andas. Det är väl det jag nog är mest rädd för, att det ska gå så långt. Att få ett anfall ute bland folk och de inte vet hur det sak hantera situationen.
Det är nog mycket det som gör att jag helst håller mig hemma, det är där jag mår bäst och inte känner mig stressad.
Nu är det ju inte någon lösning på nånting alls så det är bara att kämpa mot rädslan och tänka logiskt. Jag vet att jag tar min medicin som jag ska, jag sover bra, stressar inte och har i princip sluta dricka alkohol.
Sen har jag faktiskt inte haft ett anfall på 8 månader så varför ska jag få ett nu..
Vill så gärna få må bra på riktigt, slippa den här klumpen i magen och de där fjärliarna som flyger runt på ett oroligt sätt. Så jag kämpar vidare, för jag ska på något sätt få bort dessa känslor och faktiskt bara må som jag tycker jag förtjänar.
Blev ett lånt inlägg om något helt annat än jag tänkte från början, men det blir så ibland att orden bara rinner ut genom fingrarna.
Kommentera